Det är lördag morgon, sabbat, och klockan är 8:30 när vi lämnar lägenheten och beger oss mot busstationen som tar oss till Yatta, en stad söder om Hebron. Följeslagarna i Hebron-teamet jobbar inte enbart i Hebron, utan täcker även ”Southern Hebron Hills” där det finns många beduinläger som utsätts för attacker och trakasserier av bosättarna. Vi är på väg mot Umm al-Kher, ett litet beduinläger bestående av 80 personer. Denna stam var nomader som vallade får, getter och kameler, men de tvångsflyttades från Nagev-öknen efter 1948. 1960 köpte de stora landområden i Umm al Kher för att kunna valla sina får och getter, berättar Suleiman när vi senare träffar honom.
I Yatta möts vi av Nasser som är vår chaufför, men även vår samordnare för ”Southern Hebron Hills”. Han meddelar oss att det har skett en incident i Umm al-Kher. Bosättare har under natten attackerat lägret. Dessa attacker förekommer mest under sabbat, fredag eftermiddag till lördag skymning, och då framförallt under natten.
Lägret ligger på en kulle, en kulle som delas av bosättare och beduiner. Ett staket med taggtråd skär rakt över kullen. På den vänstra sidan bor beduinerna i byggnadsverk bestående av bråte, tältdukar, metalldelar och betong. Skapelser sprungna ur fattigdom, nöd och överlevnad. Det finns inget rinnande vatten, utan vattnet förvaras i tunnor. Lägret har en brunn som ligger på deras marker, men på grund av säkerhetsskäl har den israeliska militären infört en säkerhetszon runt brunnen och nu har de inte längre rätt att få tillträde till den. De måste smyga på natten till samma brunn för att fylla sina tunnor. Och här kommer vi, nyduschade och nyrakade med våra vattenflaskor som är välkylda.
På den högra sidan av kullen ligger bosättningen Karmael. Moderna tvåvåningsradhus, med en mjuk och len gräsmatta täcker området. Det skulle kunna vara ett radhusområde i Sverige. Plötsligt slår det mig, gräset är grönare på andra sidan i detta land. Runt staketet patrullerar soldater med sina amerikanska M-16. Moderna bilar som påminner om den totala friheten, friheten att bara kunna sätta sig i sin bil och köra till Tel Aviv för att bada i Medelhavet. Avståndet mellan radhuset och överlevnadsbygget är cirka tio meter med ett staket emellan.
När vi stiger av möts vi av Suleiman, som är deras äldste.
– Välkomna, stig in, säger han på arabiska och visar oss mot lägrets madjlis, det traditionella tältet där man dricker kaffe och diskuterar. En madjlis brukar vara det finaste i lägret med dyra mattor på golvet och väggarna. Tältduken brukar vara av finaste kvalité, kaffekannan utsmyckad och graverad. Längst in brukar stammens svärd hänga, det ärvs av den äldsta sonen och följer släkten i flera generationer. En madjlis är stammens stolthet. Umm al-Khers madjlis består av rismattor på trampad sand. Tältduken är av plast och kaffekannan en sotig liten sak som lätt kan förväxlas med metallskrot.
– Du är arab och jag vet av du tänker, säger han till mig, som om han kunde läsa mina tankar.
– Tältet har de rivit sönder vid fösta demoleringen, mattorna förstördes av regnet när de slängde ut dem och svärdet som jag ärvde från min far har de konfiskerat.
– Varför? frågar jag.
Jag vet hur pass viktig svärdet är och vad det har för värde för många araber. Det är inte bara ett vapen, det är själen för stammen. Det är symbolen för styrka och överlevnad.
– De sa att det är ett vapen och så tog de svärdet. Min son, svärdet är bara en symbol, men styrkan finns inom oss. Viljan att överleva och överkomma svårigheter måste komma från hjärtat och det kan de aldrig ta ifrån oss.
Suleiman tar oss till en liten trädgård där de odlar grönsaker. Det är en enkel trädgård med ett staket för att hålla bosättarna borta. Bosättarna har under natten tagit sönder staketet och förstört grönsakerna genom att klippa sönder vattenslangarna, trampa på grönsakerna och slita dem ur marken. Suleiman vänder sig mot mig och frågar.
– Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Jag har inte skjutit på dem, jag är inte medlem i Hamas. Det enda jag vill är att få leva och att mina barn får leva i fred.
– Se, se, säger han och pekar mot de döda växterna.
– Vi vill bara leva, men inte ens det får vi för dem. De tog våra marker och jag kräver inte tillbaka dem. Ta dem, men låt oss leva som människor, låt oss få odla vår trädgård, säger han med uppgivenhet och förtvivlan.
