– Vi vill bara leva

Det är lördag morgon, sabbat, och klockan är 8:30 när vi lämnar lägenheten och beger oss mot busstationen som tar oss till Yatta, en stad söder om Hebron. Följeslagarna i Hebron-teamet jobbar inte enbart i Hebron, utan täcker även ”Southern Hebron Hills” där det finns många beduinläger som utsätts för attacker och trakasserier av bosättarna. Vi är på väg mot Umm al-Kher, ett litet beduinläger bestående av 80 personer. Denna stam var nomader som vallade får, getter och kameler, men de tvångsflyttades från Nagev-öknen efter 1948. 1960 köpte de stora landområden i Umm al Kher för att kunna valla sina får och getter, berättar Suleiman när vi senare träffar honom.

I Yatta möts vi av Nasser som är vår chaufför, men även vår samordnare för ”Southern Hebron Hills”. Han meddelar oss att det har skett en incident i Umm al-Kher. Bosättare har under natten attackerat lägret. Dessa attacker förekommer mest under sabbat, fredag eftermiddag till lördag skymning, och då framförallt under natten. 

Lägret ligger på en kulle, en kulle som delas av bosättare och beduiner. Ett staket med taggtråd skär rakt över kullen. På den vänstra sidan bor beduinerna i byggnadsverk bestående av bråte, tältdukar, metalldelar och betong. Skapelser sprungna ur fattigdom, nöd och överlevnad. Det finns inget rinnande vatten, utan vattnet förvaras i tunnor. Lägret har en brunn som ligger på deras marker, men på grund av säkerhetsskäl har den israeliska militären infört en säkerhetszon runt brunnen och nu har de inte längre rätt att få tillträde till den. De måste smyga på natten till samma brunn för att fylla sina tunnor. Och här kommer vi, nyduschade och nyrakade med våra vattenflaskor som är välkylda.

På den högra sidan av kullen ligger bosättningen Karmael. Moderna tvåvåningsradhus, med en mjuk och len gräsmatta täcker området. Det skulle kunna vara ett radhusområde i Sverige. Plötsligt slår det mig, gräset är grönare på andra sidan i detta land. Runt staketet patrullerar soldater med sina amerikanska M-16. Moderna bilar som påminner om den totala friheten, friheten att bara kunna sätta sig i sin bil och köra till Tel Aviv för att bada i Medelhavet. Avståndet mellan radhuset och överlevnadsbygget är cirka tio meter med ett staket emellan.

När vi stiger av möts vi av Suleiman, som är deras äldste.

– Välkomna, stig in, säger han på arabiska och visar oss mot lägrets madjlis, det traditionella tältet där man dricker kaffe och diskuterar. En madjlis brukar vara det finaste i lägret med dyra mattor på golvet och väggarna. Tältduken brukar vara av finaste kvalité, kaffekannan utsmyckad och graverad. Längst in brukar stammens svärd hänga, det ärvs av den äldsta sonen och följer släkten i flera generationer. En madjlis är stammens stolthet. Umm al-Khers madjlis består av rismattor på trampad sand. Tältduken är av plast och kaffekannan en sotig liten sak som lätt kan förväxlas med metallskrot.

– Du är arab och jag vet av du tänker, säger han till mig, som om han kunde läsa mina tankar.

 – Tältet har de rivit sönder vid fösta demoleringen, mattorna förstördes av regnet när de slängde ut dem och svärdet som jag ärvde från min far har de konfiskerat.

– Varför? frågar jag.

 Jag vet hur pass viktig svärdet är och vad det har för värde för många araber. Det är inte bara ett vapen, det är själen för stammen. Det är symbolen för styrka och överlevnad.

– De sa att det är ett vapen och så tog de svärdet. Min son, svärdet är bara en symbol, men styrkan finns inom oss. Viljan att överleva och överkomma svårigheter måste komma från hjärtat och det kan de aldrig ta ifrån oss.

Suleiman tar oss till en liten trädgård där de odlar grönsaker. Det är en enkel trädgård med ett staket för att hålla bosättarna borta. Bosättarna har under natten tagit sönder staketet och förstört grönsakerna genom att klippa sönder vattenslangarna, trampa på grönsakerna och slita dem ur marken. Suleiman vänder sig mot mig och frågar.

– Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Jag har inte skjutit på dem, jag är inte medlem i Hamas. Det enda jag vill är att få leva och att mina barn får leva i fred.

– Se, se, säger han och pekar mot de döda växterna.

 – Vi vill bara leva, men inte ens det får vi för dem. De tog våra marker och jag kräver inte tillbaka dem. Ta dem, men låt oss leva som människor, låt oss få odla vår trädgård, säger han med uppgivenhet och förtvivlan.

Aldrig har ett så sockrat te smakat så bittert

 – Hej min son, vad gör du och din vän ute i solen? Det är varmt och ni verkar behöva vila lite. Kom upp till mig så får ni te, säger en äldre kvinna till mig på arabiska. Jag vänder mig mot min kollega och frågar om han vill gå upp och fukta våra torra halsar med sockrat te och mynta. Han rycker på axlarna och nickar. Hon lever i ett gammalt hus med många saker. Vi sätter oss i vardagsrummet på möbler vars bäst före datum gick ut för tre decennier sedan. Det är ett hem som bara en mormor eller en farmor kan bo i. Fönstret som vetter mot gatan är stängt, men det kommer in luft utifrån. Jag vänder mig om flyttar på en av krukväxterna för att se vart luften kommer ifrån. Till min förskräckelse ser jag ett kulhål.  Jag reser mig och går ut till köket där den äldre kvinnan förbereder teet åt oss. Det är en liten kvinna som med skakiga händer försöker hälla upp teet.

– Vad har hänt? frågar jag bedrövad och orolig.

– Min son, detta är Shuhada Street, säger hon och ger mig ett leende som en mormor kan ge när hon ser att hennes barnbarn vaknat upp ur naiviteten.

Shuhada Street var tidigare en livlig handelsgata med många butiker och affärer. Människor gick från Bab il Zawje, en mötesplats för allt och alla, via denna gata till Ibrahimmoskén, Gamla stan eller till Cordobaskolan. Efter massakern i Ibrahimmoskén 1994, som utfördes av en israelisk bosättare, stängdes gatan av helt. Det blev förbjudet för palestinier att gå eller åka bil på Shuhada Street[1]. Butiker stängdes och svetsades igen av israelisk militär, i vissa fall med varor kvar i butiken. Människor var tvungna att göra nya utgångar för att kunna lämna sina hem. Samtidigt ökade bosättarvåldet, genom trakasserier, stenkastning och i vissa fall skottlossning mot hus och fönster[2]

Enligt Hebronprotokollet från 1997 så skulle Shuhada Street återigen öppnas för palestinier och detta implementerades delvis. När den andra intifadan blossade upp år 2000 stängdes gatan av och så har det varit sedan dess[3]. Människor som bor i området måste gå genom vägspärrar med metalldetektorer, gator har delats upp så att palestinier går på ena sidan av vägen och israeler på den andra. Människor som bor utanför området får inte besöka sina vänner eller släktingar. 

Sedan ett par månader tillbaka, på initiativ av ”Youth Against Aettlements”, har det demonstrerats vid Gamla stans torg, Bab al Baladiya, klockan fyra varje lördag. Många internationella organisationer har valt att delta i dessa som solidariskt stöd. Syftet med demonstrationen är att åter öppna Shuhada Street och låta palestinierna använda vägen. Demonstrationerna möts alltid av israelisk militär, israelisk gränspolis och israelisk polis. Dessa demonstrationer kan i vissa fall bli väldigt våldsamma med arresteringar och vissa fall beskjuts demonstranterna med tårgas.

– Hadja, hur länge har du bott här och vilka bor du med? frågar jag samtidigt som jag hjälper henne med teet.

– Min son, jag flyttade hit när jag gifte mig. Min man hade en liten butik mittemot huset. Jag uppfostrade fyra söner här. För några år sedan dog min man och mina söner är nu alla gifta och bor i sina egna hem, säger hon samtidigt som hon visar oss bilden på sin yngsta son.

 – Hur ofta kommer de och hälsar på dig? frågar jag samtidigt som jag fasar över att få höra svaret.

 – Mina söner får inte besöka mig, de bor utanför H2. Jag önskar att jag kunde lämna mitt hus, huset som jag uppfostrade mina barn i. Jag är trött på att leva i skräck och oro, men vart ska jag ta vägen? säger hon.

 Aldrig har ett så sockrat te smakat så bittert.


[1] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/

[2] http://www.hebronrc.org/index.php?option=com_content&view=article&id=54&Itemid=72&lang=en

[3] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/

Militärzon

Jag får ett telefonsamtal från vår kontakt i södra Hebron (Southern Hebron Hills). Han berättar om att bosättaraktiviteten har ökat och att de har trakasserat en liten by. Människorna där bor i tält, eftersom de inte får lov att bygga hus. Dessa människor saknar el, rinnande vatten och är totalt omringade av bosättningar och israeliska motorvägar. Detta har gjort att deras betesmarker har minskat till ingenting. Vi bestämmer oss för att åka dit och sova över.

De tar emot oss och ger oss sina bästa sovplatser. De har så få medel och de är så givmilda med det. Tidigt nästa morgon (kl.4) går vi upp för att följa fårahedrarna till deras betesmarker och vattenkällor.

När vi närmar oss vattenkällan ser vi två soldater närma sig snabbt. De ser arga ut och säger till mig att sluta ta bilder.

 Fårahedrarna lämnar platsen snabbt, men vi får instruktioner att stanna. Jag frågar soldaten

– Vad som är problemet?

– Du säger, han bryskt.

– Är inte detta deras marker? Frågar jag.

– Nej detta är en militärzon och de har inte rätt att vara här, säger soldaten.

– Skulle jag kunna se beslutet som styrker detta? frågar jag.

– Bosättarna har det, svara soldaten irriterat.

Efter cirka 15 minuter får vi lämna platsen, men innan de försvinner säger en av soldaterna

– Ta inte det personligt.

– Jag får helt enkelt vänta tills det att jag blir farfar.

– Jag får helt enkelt vänta tills det att jag blir farfar. 

Det är första fredagen i ramadan, den heligaste månaden för alla muslimer. Klockan är halv nio och staden håller på att vakna upp. En liten pojke sitter i skuggan i sin pyjamas och tittar nyfiket på oss. Jag vinkar mot honom och säger ”god morgon” på arabiska

Han lyser upp och ler blygt. Vi passerar Bab il Zawje, en mötesplats för allt och alla och svänger av mot New Shalala Street som för oss förbi igenslagna butiker. Jag njuter av morgonlugnet och tystnaden när vi passerar genom glaskvarteren. Tankarna för mig till en svunnen tid då karavaner och handelsmän kom från alla håll för att sälja sina varor och köpa Hebrons kända färgade glas. Jag väcks ur min dagdröm när pojken kommer springandes emot mig och pekar mot en gränd. Ur gränden kommer verkligheten och skrapar bort mina fantasier. Åtta israelska soldater i full stridsmundering genomsöker gränderna på väg mot Ibrahimmoskén.

Ibrahimmoskén är en helig plats för judar, kristna och muslimer, då detta är den sista viloplatsen för Abraham, Isak och Jakob med fruar[1][2]. Sorgligt nog har den blivit en konstant påminnelse om ockupation och massaker.

 Den 25 februari 1994 steg en israelisk bosättare vid namn Baruch Goldstein, in i Ibrahimmoskén. Han hann skjuta ihjäl 29 bedjande palestinier och skada ytterligare 125 personer innan han attackerades och dödades av människorna i moskén[3]. Efter en veckas uppror och flera veckors utegångsförbud tillsatte man en kommission, den så kallade Shamgar-kommissionen, för att utreda händelsen. Kommissionens rekommendation var att man skulle dela Ibrahimmoskén i två delar med skilda ingångar. En ingång till moskén för muslimerna och en annan för judarna till den nya synagogan som kom till efter uppdelningen av moskén. Vidare menade kommissionen att den israeliska militären och gränspolisen skulle sköta säkerheten för båda ingångarna[4].

För att komma till moskén från Gamla stan måste man gå genom en vägspärr, två vändkors, två metalldetektorer och en ID-kontroll. Jag ser en man med sitt barn som drar en suck när han blir visiterad av en israelisk soldat. Soldaten tar mannens ID-kort och säger något på hebreiska som upprör mannen. Sedan ställer mannen sig med pojken i solen och jag går fram till dem.

– Vad sa soldaten till dig? frågar jag mannen på arabiska.

– Han säger att jag har suttit inne och vill säkerställa att jag inte kommer att ställa till med problem, säger mannen med behärskad ilska. 

– Har du suttit inne? frågar jag.

– Det är klart att jag har suttit inne. Jag och nästa alla palestinska män på Västbanken. Vi kan inte få jobb här, så vi tvingas att jobba illegalt i Israel. Jag har en familj att försörja, vi tvingas till detta.

Många unga män tar sig till Ibrahimmoskén för att be, av flera orsaker. Ibrahimmoskén är en av de heliga platserna för muslimer och många väljer därför att be i moskén, men ytterligare en orsak är ockupationen och de rörelserestriktioner den innebär. Män i åldrarna 15 till 50 får ofta helt enkelt inte tillstånd att ta sig till Jerusalem för att be i al-Aqsa-moskén[5]. Detta gör att många vänder sig till Ibrahimmoskén.

Efter cirka 30 minuter kallar den israeliska soldaten på mannen. Mannen frågar mig om jag kan vänta med sonen.

– Självklart, säger jag och vänder mig mot pojken.

Pojken följer sin far med sorgsen och orolig blick. Mannen kommer tillbaka efter cirka fem minuter. Han tackar mig för att jag tog hand om hans son, sedan säger han något som berör mig starkt och får mig att tänka på min far och alla fäder som önskar det bästa för sina barn, 

– Jag var fem år när min far tog mig till al-Aqsa-moskén för första gången. Det var bara jag och min far, jag kände mig som en stor pojke. Min mor hade köpt mig en fin vit dräkt just för detta tillfälle. Vi tvagade oss och gick in för att be. Denna upplevelse kommer för alltid att vara det största i mitt liv. Jag önskar att kunde ta mitt barn till al-Aqsa, men jag får helt enkelt vänta tills det att jag blir farfar. 

[1] http://www.jerusalemites.org/crimes/crimes_against_islam/32.htm Länken berättar om Ibrahimmoskén ur ett palestinskt perspektiv.

 [2] http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/machpelah.html Länken berättar om Ibrahimmoskén ur ett judiskt perspektiv

[3] http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2010/08/2010825115141331719.html

 [4]http://www.mfa.gov.il/MFA/Government/Law/Legal%20Issues%20and%20Rulings/COMMISSION%20OF%20INQUIRY-%20MASSACRE%20AT%20THE%20TOMB%20OF%20THE

 [5] http://palestinenote.com/cs/blogs/news/archive/2010/06/04/israel-restricts-al-aqsa-access.aspx

Första reserapporten

– För er som ska till Hebron har jag bara en sak att säga. Det är ett helvete.

Det är vår sista dag av utbildningen i Jerusalem. Vi är 27 personer som är ivriga att åka till våra placeringar för att komma igång med arbetet. Hannah Barag, en israelisk kvinna och en av grundarna till Machsom Watch berättar om deras arbete vid vägspärrarna och hur illa palestinierna behandlas när de ska ta sig genom olika terminaler som Gilo, Qalandiya och Qalqilya. Det är varmt och vissa av oss slumrar, men sedan säger hon något som väcker oss alla och framförallt mig.

– För er som ska till Hebron har jag bara en sak att säga. Det är ett helvete.

Hebron ligger cirka 30 kilometer söder om Jerusalem, en resa som tar ungefär 1,5 till 2 timmar beroende på trafiken och vägspärrarna . Det bor cirka 160 000[1] palestinier i hus som ser ut som vita tärningar med svarta prickar som fönster. Tärningarna är utsprida på Hebrons toppar och dalar och genom dem ringlar asfalterade vägar mot Gamla stan. Det är en levande stad, med varma dofter, glada skratt och öppna hjärtan som omringas av taggtrådar.

– Welcome to Hebron, ropar en liten pojke till mig och ler.

– Shukran, svarar jag honom på arabiska. Pojken lyser upp och frågar mig vart jag kommer ifrån.

– Al Swed, säger jag. Pojken tittar på mig och vrider på huvudet med nyfikna ögon.

– Men vart kommer du egentligen ifrån? frågar pojken. Jag börjar skratta, och tänker för mig själv att jag aldrig kommer komma undan denna fråga oavsett om jag befinner mig i Söderhöjden, Hammarby sjöstad eller i Hebron. Jag förklarar för honom att mina föräldrar är från Irak.

 – Du är alltså arab. De tycker inte om oss, säger pojken.

 – Vilka tycker inte om oss? frågar jag. Pojken pekar mot soldaterna på taket och springer in i en gränd.

Hebron delades 1997 i två zoner, H1 som är under palestinskt styre och H2 som är under israeliskt styre[2]. Det finns inga skyltar som tyder på att man befinner sig i H2, men det ligger i luften. Människorna undviker öppna ytor när de går mellan husen. Taggtråd sliter upp Gamla stan, barrikader spärrar av fria ytor.

I H2 det finns mellan 500 och 2000 israeliska soldater. Deras uppgift är att upprätthålla ordningen och behålla israelisk kontroll i området och se till att det inte uppstår sammandrabbningar mellan palestinierna och de israeliska bosättare som bor i Gamla stan.

Cirka 40 000 palestinier bor i H2-området, men de delar husen och gatorna med ungefär 500 israeliska bosättare[3]. De tillhör en mycket farlig gren av israeliska bosättare. Dessa är inte ekonomiska bosättare som finns på många delar av Västbanken utan starkt religiöst motiverade. De hotar och trakasserar människorna som bor i H2 området och även barnen som går i Cordoba skolan. Enligt internationell humanitär rätt är det förbjudet att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område. Alla israeliska bosättningar och utposter är därmed olagliga enligt fjärde Genèvekonventionen[4].

Vi följeslagare går dessa gator och träffar människorna som bor i dessa utsatta områden. Genom vår närvaro, stärker vi deras vilja och underlättar deras vardag.

Att kunna arabiska underlättar mitt arbete och gör att jag kan komma närmare människorna. De öppnar sig och berättar sina berättelser utan språkliga hinder. Människorna är ärliga och lindar inte in sanningen. Jag hör någon mumla för sig själv. Det är en äldre kvinna, med ett väderbitet ansikte. Djupt in i hennes ögon utspelar sig en berättelse om sorg och elände.

– Förlåt mig hadja, vad är det som stör dig? frågar jag.

– Du och alla andra som kommer hit med era kameror. Alla internationella som kommer för att fotografera, protestera och sedan åker hem med sina europeiska pass. Vad gör ni egentligen? Kan du verkligen svara mig, säger kvinnan ilsket. Innan jag hinner svara, börjar hon igen.

– Jag vet vilka EAPPI är, ni följer våra barn till Cordoba skolan. Ni ser till att de inte blir visiterade vid vägspärren, eller blir trakasserade av bosättarna på vägen till och från skolan, säger hon samtidigt som hon rättar till sin sjal.

 – Det som verkligen stör mig är de internationella som kommer hit för att demonstrera. De står längst fram och skriker och irriterar soldaterna, men vilka tror du drabbas av soldaternas irritation? Det är vi som lider, det är vi som nekas att gå genom vår stad, det är vi som får stå i solen när de kollar igenom våra id-handlingar vid vägspärrarna. Detta är vår vardag, men du är vår gäst. Om du inte har hört det innan, welcome to Hebron, säger hon och försvinner in i massan.    


[1] http://www.pcbs.gov.ps/Portals/_PCBS/Downloads/book1487.pdf

[2] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/

[3] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/

[4] http://www.settlerwatch.com/internationell-ratt/